Gå, stanna, stå

Solen sken och trots de noll minusgraderna, på termometern knastrade det vintrigt under fötterna när jag gick mot parken.  Efter all julmat och stillasittande behövde jag verkligen röra på mig, och valde därför apostlahästarna framför cykeln. Jag kände även ett behov av att träna upp min försoffade förmåga att gå, stanna och stå, på kommando.

Vill man träna ostört bör man inte välja en park, för där rör sig en ständig ström av människor.  I en park rastar, oavsett klockslag, alltid någon sin hund, pensionärsfrun sin make och barnvagns- väninnorna sina svårsövda små änglar. Trots denna vetskap, eller kanske på grund av just den, valde jag ändå ut parken som dagens träningslokal.

Redan på väg dit mötte jag en man som förvånat undrade ”Cyklar du inte idag?” Osäker på om jag skulle kunna stanna utan att ramla kastade jag iväg ett kort ”Nej, inte idag.”, log och gick vidare. Bakom min rygg hörde jag honom ställa en ny fråga, men försent… Att stanna, vända och stanna igen hade i det läget garanterat slutat i ett fall.  När mannen var utom synhåll började jag så smått mitt träningspass.  Att ensam träna balans innebär, i mitt fall att gå och att under promenadens gång utse en plats där jag måste stanna oavsett hur det känns, om jag möter någon eller hur känslan är när jag väl är där.  Det tog en bra stund innan ringrostigheten gick ur kroppen, eller snarare huvudet. Tro det eller ej, men min balans, eller snarare obalans sitter i mitt huvud och att jag hade en kvinna med hund hack i häl gjorde inte saken lättare. Visst är det konstigt att jag, som stortrivs med att stå på scen och prata inför publik, blir knäsvag när jag möter folk under en helt vanlig långpromenad i parken.  Okej, det är kanske inte så vanligt att någon går, stannar och vingelstår för att några meter längre bort göra om samma procedur igen och igen och igen. När tanken slog mig tänkte jag vidare. ”Är det okej att löpträna i parken, då har jag rätt att balansträna i samma park.”  Ska jag vara ärlig hade träningen garanterat gått betydligt smidigare utan blickar och egentillverkade hjärnspöken men vad går inte som en dans på den egna kammaren? Och varför inte tänka om och tänka ”Jag ska göra parken till min kammare, se blickarna i ryggen som en utmaning och människorna omkring mig som träningsredskap. Om jag tränar i parken får min balans den ultimata påfrestningen och utsätts ständigt för oförutsägbara utmaningar.  När den sen är så pass stabil att den håller i parkens alla lägen, då vet jag att den går att lita på även utanför min kammare.

När jag en timme senare, trött men nöd var på hemväg njöt jag av solen och kylan som bet mig i kinderna. Tanken på morgondagen och dess löften for igenom huvudet och jag konstaterade att balanspromenaderna skulle bli mer tvång om de sattes upp på den listan.