Jul i varje vrå

Ute singlar vita flingor sakta ner,

från himmel mörk, blott månen ser.

I husets hjärta ligger doft av kola, nykokt knäck och pepparkaka tung -

kladdiga slevar och slickade skålar vittnar om att bagaren varit ung.

I ett annat rum står granen välklädd i ett hörn,

under sitter en ännu oinslagen liten teddybjörn.

Orimmade klappar, röda band och krusat snöre -

mycket kvar att fixa med så här dagarna före.

Först när julen nått till husets minsta vrå,

upptäcks stjärnan invid månen i det blå.

Den stjärnan vill berätta om ett litet barn på halm och strå-

en mäktigt stark historia att ta till sig och förstå.

Ute fortsätter snön allt tätare att falla,

för att om möjligt, skapa en vit jul åt oss alla.

Går kärleken att beskriva i ord?

Framför mig på bordet ligger en lapp, där någon skrivit ordet kärlek. Från ordet går det pilar till ord som ömhet, gåva, blottade känslor och sårbarhet. Samtidigt som jag iakttar lappen och läser orden ställer jag mig frågan: Går kärlek verkligen att beskriva i ord?

För mig är kärlek både någonting så ogreppbart stort, och någonting så litet att det är hanterbart för oss alla. För mig ryms kärleken i både ord och handling men känns kanske mest, och är som mäktigast - i delad, vilsam, tystnad.

 Kärleken är en gåva vi ska ta hand om och vårda ömt, men inte vara rädd att dela med oss av till dem som behöver den. Gör du någonting gott med kärlek, spelar handlingens storlek mindre roll. På kärlekens väg kan en förstående blick, ett peppande rop eller en utsträckt hand, räcka långt. 

Insikter

Det finns många olika typer av insikter. Det finns den osynliga sorten, som går bredvid en under en längre tid och portioneras ut lite då och då. När allt sen är levererat visar den sig för oss och beter sig som en självklar väg att vika in på.  Andra typer av insikter kan vara av sådan art att de går omvägen via vår omgivning, nära släkt och vänner – och det för att undvika att såra. Det finns ännu en typ av insikt och den drabbade mig igår.  Jag stod, som så många gånger förr, framför en hel vägg med helkroppsspeglar.  Jag stod inte där för att fixa frisyren, eller på annat sätt försöka göra mig vacker. Jag stod där för att öva min balans.  Om ni inte redan testat så kan jag berätta att det är betydligt svårare att hitta och hålla balansen om man iakttar sig själv när man står och vinglar. När jag väl hittade den tvingade jag mig själv att stå kvar och iaktta min egen spegelbild. Det var då insikten kom över mig. Jag vill nästan påstå att den drabbade mig. Där framför helkroppsspegeln, svettig, trött och iklädd träningskläder - med ett hår utan frisyr och om än muskliga, så allt jämt vingliga och krokiga ben, såg jag någonting fint. Där och då såg jag på mig själv och tänkte ”Om jag bortser från det, med mitt yttre som jag omöjligt kan påverka vad ser jag då?” Jag tittade igen, och det jag såg var en vacker, liten och smal, vältränad kvinna, utrustad med pigga ögon, och ett varmt och innerligt leende. Det som också skymtade fram där i insiktens strålkastarljus var den inre styrka som jag egentligen redan visste att jag hade, men som trädde fram klarare nu när jag valde att flytta fokus bort från det synligt uppenbara. När jag inte längre såg mig själv så platt och ensidig utan mer flersidig kände jag hur jag sträckte på mig och hur skavankerna - som ändå finns, inte försvann men bleknade. Då såg även jag en glimt av det som andra verkar se och gilla med mig - det som verkligen är jag. 

Nyckelpigan

En nyckelpiga landar överraskande, mitt framför mig - när jag sitter på altanen och läser. Jag slås av hur liten, men vacker hon är i sin prickiga enkelhet.  Hon hinner ta några steg över bordet och jag hinner snudda vid tanken, ”sommarens ögonblicksbild”- innan hon vecklar ut sina minimala vingar och virvlar bort med sommarvinden.

Än en gång blev jag tagen på sängen av nuet. Än en gång ville någon göra mig uppmärksam på, och lyhörd för den enkla, lilla skönheten.  Idag gav Han mig en nyckelpiga – i morgon kanske en ny blomknopp på rosenbusken. När, och vad du får, av liten, enkel skönhet eller lycka vet jag inte… Det jag vet är att lyckan, glädjen eller skönheten sällan finns där man söker den. Sluta därför jaga lyckan, låt  istället lyckan hitta  dig.

Midsommarafton

På midsommarafton dansar vissa kring lövad stång,
äter gott och njuter av fiolstråkens sång.

Andra plockar blommor, hoppar över gärdesgårdar och staket- för att i drömmen få bekräftat det de redan vet.

Men i den ljusa sommarnatten kan allt magiskt hända, drömmar slå in och vindar vända.

Så öppna ditt sinne och våga du också. Våga dig ut och njut.

Egoismens kostym

Ordet egoism har en väldigt negativ klang. Att vara egoistisk som person betraktas därför ofta, av omgivningen med det onda ögat. En person som är egoistisk anses både självupptagen och känslokall - i vissa fall till och med kapabel att kliva över lik för att nå framgång och få vad de vill ha. Frågan är om egoism verkligen är bara negativt?  Finns det kanske olika grader av negativ laddning i ordet egoism- och dess vidhängande handlingar och beteende?

I dagens hårda samhällsklimat tvingas många, mot sin vilja kränga på sig ego- kostymen som dess värre bara verkar sys upp i en och samma storlek.  För en del är den alldeles för otympligt stor, vilket gör den svårhanterligt klumpig och obekväm. Inte sällan använder dessa människor egoismens kostym som en rustning att gömma sig själv och sin egentliga åsikt bakom. De gömmer sig där i tron att på så sätt lättare få en plats i dem främre ledan och i och med det bli accepterade. För andra personer är kostymen för liten och trång. Följden av den för trånga klädseln blir att de ständigt letar upp och högljut basunerar ut fel och brister hos sin omgivning- för att på detta sätt komma i bättre dager och flytta fokus från sin egen alldeles för tajta och söm spruckna kostym.

Ja, ordet egoism har en väldigt negativ klang, men hur är det nu med ordets grad av negativ laddning? Kan egoism vara eller leda till någonting positivt? Det är nu jag skulle ha några väl genomarbetade forskningsrön att stapla upp och luta mig tillbaka mot, vilket jag inte har. Det enda jag har att luta mig mot är mina egna erfarenheter och hur stabila de är vet jag inte än.  När det gäller just egoism tror jag att vi alla borde låta sy upp en fin dyr kostym i vår egen passform och storlek. När det är gjort, ta hem den och hänga in den i garderoben.  Nu hör jag hur du frågar dig själv; Varför låta någon sy upp en dyr fin kostym och sedan hänga in den i garderoben?  Jo, du ska hänga den där så du vet att, och var du har den när de få tillfällen ges då både du och tillfället klär i den.  Nu hör jag hur du åter frågar dig; När klär någon sig medvetet i egoismens kostym?

Svaret på den frågan har bara du, men kanske när livet trampat andan ur dig och du måste stå upp för dig själv. Eller när du helt enkelt måste placera dig själv främst en tid för att bli hanterbar för dig själv och oss andra.  Vad du har för grad av negativ laddning i din kostym väljer du själv, men använd den sparsamt. Och när du måste bära den, var försiktig, så den inte skadar dig eller någon annan.

Rörlig kärlek

Den bistra vinterkylan håller oss i ett järngrepp. Och dagar som dessa undrar man om värmen någonsin ska hitta tillbaka.  Tro mig, jag har sökt värmen från kärleken överallt utan resultat- tills häromdagen. Tidigt en morgon fanns den bara där- jag såg den röra sig bland oss andra inne på gymmet. En morfar tränade tillsammans med sitt barnbarn och kärleken mellan dem var så påtaglig att den inte gick förbi någon av oss. Glada tillrop, pep och kärleksfullt hårrufsande speglade den och värmde mig, långt in i själen. Efter en stund öppnades dörren av en tjej som utan att bry sig, med hög röst ropade ”pappa!”, samtidigt som hon glatt viftade med en påse. När pappa och dotter möttes gav de varandra en varm kram som ackompanjerades av pojkens bubblade entusiasm över sitt och morfars gemensamma träningspass. Kärleken mellan dem tre, var så stark och äkta att mina ögon tårades, av vad, vet jag inte- kanske var det avundsjuka. När dottern och pojken senare lämnade lokalen hörde jag hur hon sa ”Jag älskar dig”, till sin pappa flera gånger innan hon gick.

Kärleken har många ansikten och kan därför uttryckas på tusen olika sätt. Ibland är den så nära, känslofylld och stark att den är svår att klä i ord.  Orden ” Jag älskar dig” är fina men kan, om de används för ofta och uttalas utan känsla, tappa sin innebörd och bli slentrian. Kärleken ska därför hanteras varsamt och strös ut där den har möjlighet att slå rot och växa sig så stark och äkta att värmen från orden ”Jag älskar dig”, alltid glöder.